You'll never walk alone with yourself anymore, part III

Idag när jag skriver detta inlägg har det minsannemig förflugit snart 10 hela månader sedan jag författade något här sist... Och exakt ETT HELT ÅR sedan den 17 oktober 2013 då jag behandlade det ännu ytterst samtidsaktuella liksom historiska universalämnet
E N S A M H E T. Ett epitet som sannerligen får mångas sinnesmedvetanden att skallra. Och, inte minst: ett tveeggat, konturskarpt svärd med benägenhet att göra en fullkomligt blåslagen, uppgiven, modfälld, förtvivlad, tillintetgjord, resignerad, maktlös, ångestfylld... och kanske helt totalsplittrad.

I många av fallen grundar sig våra ensamhetskänslor i känslan av att inte bli verkligt sedd, bönhörd, uppmärksammad, bekräftad, respekterad och lyssnad på. Verklighetsexemplena på denna komplexa situation tycks vara ytterst oändliga medan undantagen borde vara ytterst få.
Ett levande dagsexempel på en ofrivillig, och högst obarmhärtig, ensamhetsform skulle kunna gestalta sig i den upplevelsemässigt hjälplösa och utelämnade situation som dagens gatu- och tunnelbanetiggare får utstå i sitt dagliga levebröd; som en konsekvens av att de utkämpar en till synes obestridlig fight mot dess SJÄLVKLARA rätt att kunna vara vid god vigör och hälsa och att efter bästa bevåg kunna ombesörja sitt levebröd. Istället blir de konstant sparkade, ifrånfrästa och illvilligt spottade på för att de gör vad de kan för att överhuvudtaget kunna få bostad och tak över huvudet. De befinner sig i en naturligt marginaliserad utgångsposition, då deras hemlandsregering har valt att underblåsa problemet och därmed INTE dra sitt strå till stacken för att hjälpa de människor som är allra mest exponerade åt sitt eget öde liksom väder och vind av allehanda slag.
Utöver detta väljer många människor dessutom instinktivt att totalt bortse från de bakomliggande ORSAKSFÖRKLARINGARNA till att tiggeriet ens förekommer. Så, därför lyder min säkerligen för många givna fråga: - Ska man inte vara solidarisk mot sina medmänniskor oavsett varifrån de kommer, vad de bär med sig i sitt erfarenhetsbagage eller vilka de ÄR??? Ytterst sällan händer det ju att människor bänkar sig framför Coop Forum i nersölade i några i grunden piffiga och eleganta kimono- eller punjabidressar för NÖJES skull, utan snarare eftersom de inte finner någon utväg. Följt med att det rådande samhällsklimatet hårdnar blir de skoningslöst sparkade på när de redan ligger ner i samhällets kallhamrade bottenskikt och som får dem att känna sig ännu mer ensamma, socialt utnötta och marginaliserade... Vad jag menar är att vi behöver vidta ÅTGÄRDER mot detta. Denna ensamhetsform anser jag vare sig bör eller skall vara beständig.

Sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-principen krackelerar härmed uppenbart i sömmarna då den utsiktslös bestämt sig för att klamra sig fast vid mantrat, liksom det nästintill orubbliga borgerlighets-axiomet om att man är sin egen lyckas svärdsmidare. Misslyckas man med att få bukt på sitt armod, drabbas man av psykisk eller mental ohälsa eller otillräcklighets- och mindervärdighetskänslor så är alltihop ens EGET fel... Känner man sig utanför och utstött i grundskolan för att ens föräldrar exempelvis inte har råd med läxhjälp eller de fräckaste märkeskläderna så är man misslyckande-debaclet personifierat, samtidigt som ens klasskompisar drar sig undan från en för att inte vilja kännas vid en, eller kanske klämma ur sig ett existensbekräftande "hej" ens en gång.

Jag är nämligen väldigt övertygad om att så fort människor som känner sig genuint sedda, uppmärksammade och bekräftade, reduceras risken avsevärt för att de senare i livet ska drabbas av ånger och rädsla, som en efterkonsekvens av att de känner sig personligen trampade på, förbisedda och överkörda. En stor utmaning bakom detta bygger på konsten att med sanningens ord kunna få människor att inse att vi alla är människor med unika egenskaper och lika värde. Den konsten är ingen omöjlighet!

Så länge det finns liv, finns det hopp! :) /Marcus Tullius Cicero

Personliga reflektioner angående Kärrtorpskravallerna samt dagens manifestationsaktion

Nu har ganska precis en vecka förflugit sedan jag de fasansfulla nazistatackkravallerna ägde rum i Kärrtorps centrum, blott ett par hundra meter från området där jag bor och har varit bosatt ända sedan 1995. Under en veckas tid har det bara känts så ledsamt, horribelt, markabelt, rentav fruktansvärt och nästintill obeskrivbart att en sådan racune, en sådan formidabel hatiskhet, får sitt fria spelrum, till följd av en ytterst fredlig, fullkomligt antirasistisk demonstrationsaktion, med avsikt att värna för potentiella universaldygder fred, demokrati och solidaritet... och som sedan resulterar i ett demoniskt gatuupplopp och en über-diabolisk sten- och flaskkastningskalabalik utan ringaste likhetsproportioner (för en svensk söderförort, tänker jag mig), bl.a. mot oskyldiga fotgängare och barn.

Ironiskt nog har jag under drygt 2/3 av min livstid varit bosatt i ett stillsamt, relativt rogivande och enligt många naturskönt område, med närhet till ett stort naturreservat... samtidigt som the center of the drama - i stil med Vilda Västern les extensizione utspelar sig endast en uppförsbacke (eller 10 minuters promenadväg) från detta område. Känns obeskrivbart, att människor tycks ha en sådan låg att de yttrar sig i ett bottenlöst hat, istället för mänsklig sympati, förståelse och acceptans för ett samhälle präglat av mångkulturalitet, där alla etniciteter är lika mycket värda och där samförståndet istället får förhärska och där ogräsbesläktade ambitioner aldrig någonsin får förhärska och leda till en kanonartad explotionskrevad.

Och för att inte tala om vad man kunde ha råkat ut för förra veckan. Befann mig nämligen då i ett gott julstämningsmood och boostade mig med skön musik, för att sedan få en plötslig ingivelse att gå och handla julmust på ICA vid Kärrtorp. Ur ett efterhandsperspektiv måste jag dock utbringa ett rättmätigt ohw-hell - bevare-me-well för att jag lät impulsen vänta på sig, för att istället vänta ca. två timmar med att gå och handla vid Björkhagens Coop Konsum istället. För sällan vet man ju vad som väntar en runt knuten, så att säga. ;-)

---

Idag, mellan kl 12 och 15, ägde en av de största folkmanifestations- och demonstrationståg rum vid Kärrtorps Idrottsplats, som i sin tur ligger än närmare, ca. ett stenkast från huset där jag är bosatt. Totalt var vi ca. 20,000 människor som deltog i ceremonin. Bortsett från att jag tycker att det var ett utomordentligt gott initiativ för värnandet av mångfald och solidaritet, så var känslan av att befinna sig i händelsernas centrum var rent utav omisskänlig, och man kunde liksom höra både suset, duset, skallrandet, sjudandet och skvalandet av artister och solidaritetsivrande (ett kardinalbegrepp som förhoppningsvis förblir väl omnämnt och sällan bortglömt!) människor genljuda över Sherwoodskogsliknande slättvidder, för att uttrycka mig symboliskt. Helhetsmässigt känns det som en ovanligt bra mobilisering, samtidigt som människor var uppslagna och begeistrade, vilket yttrade sig i deras keepin'-their-warmth-in-the-coldness-benägna rörelsemönster. Tänker låta denna bild illustrera dagens handling, även i bokstavlig bemärkelse! ;-)

Huge enthrillagement of the day! ;-)

Något som till råga på allt fick ens hjärta att skarvas en aning och, förmodligen mångas halsgropen att slå klutor, var de uppenbart partipolitiska proklammeranden som förekom i samband med ett av proklammationstalen.
Jag är nämligen av den åsikten att politisk-ideologiska kungörelser inte riktigt hör hemma i ett sådant sammanhang som idag, utifrån vilket fokus centreras vid enighet, gemenskap och etnicitetsöverbryggande omständigheter. Snarare finns risken att sådana hårdföra agitationstendenser, hur stor vettighetshalt åsikterna än besitter, lätt skapar splittringar hos gemene man, som är där för ett gemensamt syfte. För sannerligen är det nog inte endast vänsterproklammatörer som beträder ett event som detta idag, och som ställer sig emot främlingsfientlighet och rasism. För jag tror nämligen också att en geist i en sådan färdriktning har förmåga att överskrida blockgränser, och att de liksåväl kan vara förankrade hos borgare som hos hos vänsterpolitiskt engagerade.


Slutligen, för att citera ett välkänt bibelcitat ur Johannesevangeliet:

"Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det!
Ljuset lyser i mörkret, och skuggorna måste fly
Den seger du vunnit är evig
Allt är dig underlagt
Den seger du vunnit är evig
Din är all ära och makt." :-)


Rent önsketankemässigt skulle det vara väldigt tillfredsställande om ovanstående strof fick bli ett sjumilakliv ut i solidaritetsgeistens förtecken, med strävan efter att verka i det godas namn. Tror nämligen inte att en sådan bedrift är rentav störtomöjlig, utan fullt genomförbar! :-)

You'll never walk alone with yourself anymore, part II

Jag tänker mig nu, i och med all "ensamhetsdebatt" som förekommit i media under senaste tiden (och som gissningsvis fått allt högre utbredning i verkligheten på sistone), att det må ligga rätt i tiden vidareutveckla det spår jag tidigare var inne på, just detta om ensamhet. Som jag tidigare tagit upp så finns det åtminstone tre stycken övergripande karaktärsgestaltningar av ensamhet...
   Den ensamhetsform som jag främst tänkte rikta fokus på nu är den existentiella, delvis med utdrag ur en s.k. "ensamhetsprolog" som jag började utarbeta under våren 2007, och som senare har fått vidareutvecklas successivt.

Den existentiella ensamheten kan ofta på ett upplevelsemässigt plan kan vara försmäktande, outhärdligt,  ångestladdat, förödande, gastkramande och ibland ytterst kuslig. Aldrig är man så ensam när man saknar någon någon att krama om, ingen man kan dela sina innersta tankar med, ingen man känner sig förstådd och bekräftad av någon, när man plötsligt förlorar en mångårig vänskap (alternativt, när någon försvinner ur ens liv för att aldrig återvända), när en långvarig kärleksrelation plötsligt slår slint (för att senare, i många fall avdö och försvinna fullkomligt), eller - när ens nya kärlek inte är besvarad.
Helt enkelt handlar detta om ögonblick när man befinner sig i ett stort vägskäl i livet, och är i behov att återhämta sig (och kanske bearbeta sina eventuellt trauman) för att kunna få tillbaka hoppet och energi som gör att man kan börja omorientera sig i livet, stärkt av tidigare erfarenheter.

Många människor kan, å ena sidan, i sin bottenlösaste avgrundskänsla, känna sig fjärmade från den verkliga gemenskapskänslan, oavsett hur mycket stimulans de än får i vardagslivet. Åtminstone i de stunder då de utkämpar sin mest kolossala, nästintill halsbrytande, själsliga strid med sig själva i förhållande till den existentiella formen av ensamhet - omnämnd i mitt tidigare inlägg. Denna gestaltning av ensamhet skulle kunna liknas vid ett pyramidalt, högst anskrämligt kråkslott som skoningslöst invaderar ens tankeverksamhet och själsliv under de beckmörka, kolsvarta midnattstimmarna...

En kolossal islossning från ensamhetsupplevelsen sker dock när man väl kommer till det stadiet att man finner en andlig like, någon som förstår ens känslor och upplevelser, någon man kan prata ut med och någon som, gemensam med den andre i fråga, får en att känna genuin samhörighet. Sådant stärker ens välbefinnande och livslåga i hög grad, och kan ofta ha en genomgripande betygelse på ens entusiasm att fortsätta utvecklas framåt. En skuggsida med detta är, å andra sidan, när man nyligen berättat för någon precis hur man känner och upplever, utan att möta den önskvärda responsen tillbaka. Alternativt, när man får känslan av att prata med en orörbar panelvägg i hemmet. För att i verklig mening våga anförtro sina tankar och känslor till någon annan är trygghet och tillit inte minst viktiga grundkomponenter för ett andligt utbyte.

För att hänvisa till den schweiziske psykiatriken, psykologen och (stundom) mystikern Carl G. Jung - så kan det mycket möjligt föreligga ett slags arketypiskt "kollektivt medvetande", som gör att vi människor telepatiskt sett kan förstå varandra bättre och kommunicera mer flytande. Denna kommunikationsform kan i sin tur anses besitta en subversiv, ja nästintill revolutionerande kraft att spränga socialt och kulturellt konstruktivistiska barriärer som nationsgränser, språkgränser, åldersglapp, samtidigt som de på ett smidigt sätt kan sammanjämka olika viljor, åsikter och värderingar som dessförinnan befunnit sig på en skeppsbrottsliknande kollisionskurs. I många avseenden kan vi därmed uppleva att vi besitter en slags gemensam "folkande" - med hänvisning till självaste Hegel, som alltid talar samma universella språk.
   Något som gör dessa känslor extra universella är att de formas utifrån ett basprogram, där gemensamma känslor som glädje (välbehag, extas och eufori), intresse (iver, entusiasm och angelägenhet), rädsla (skräck och fruktan), förvåning (chock, förbryllning eller häpenhet), ilska (aggression och raseri), ledsnad (förtvivlan eller sorg), hat (avsmak och avsky), skam (vanmakt och förödmjukelse), understimulans (apati) eller överstimulans (en sådan som i många avseenden förmår att göra en sömnlös om nätterna). På detta sätt utgör vi alla stjärnstoff i ett högre s.k. universala.

Enligt den mytomspunne författarlegenden Franz Kafka - ofta omnämnd som ensamhetens diktare - har, som känt, gemenskapen sina demoner medan ensamheten har sina. Och inte helt omöjligt skulle dessa till synes helt väsenskilda fenomen kunna liknas vid två eggar av samma svärd. Vidare hävdade Kafka på ett mycket allegoriskt, färgrikt sätt att ensamheten kan liknas vid gestaltningen av huset, med dess vindar, källare och skrubbar för det undermedvetna.

Enligt den franske författaren och novellisten Marcel Proust har ensamhetskänslan den stora förmånen att man, för en gångs skull, slutar fly från sig själv, samtidigt som man medvetet väljer att ta tag i sina mänskliga brister och nå positiv utveckling.

Avslutningscitat (inom kategorin "existentiell ensamhet"):
"Den starkaste människan (urspr. "mannen") i världen är den som står mest ensam." - Henrik Ibsen

"Ensamhet är det tillstånd då vi inte vet vem som är motparten i vår dialog." - Hans Kudszus

"Den är aldrig ensam som är i goda tankars sällskap." - Sir Philip Sidney


Och, slutligen: Är inte denna lite gullig? ;-)

Fortsättning följer!

You'll never walk alone with yourself... :-)

Är inte denna en god personifikation av den stämningsfullt, skönt godnattsångs-vaggande ljuvligheten själv... eller, närmare bestämt: en mycket fin manifestation av hela tillvarons väsende? :-)

"Blessed are those who do not fear solitude, who are not afraid of their own company, who are not always desperately seeking for something to do, something to amuse themselves with, something to judge." //Paulo Coelho

Ursprungligen, på originalspråk:

"Benitos sean aquellos que no temen la soledad. Que no se asustan con la propia compañia, que no se desperan en busca de algo con lo que ocuparse y divertirse o lo que juzgar."

Under livets gång har jag fått lära mig att det finns åtminstone tre stycken vanligt förekommande former av ensamhet: den frivilliga/självvalda, den ofrivilliga samt den existentiella.
   Den första formen brukar oftast vara trivsam och behaglig, medan den andra, däremot, definitivt måste vara den mest svåruthärdliga. Den tredje formen, på ett psykologiskt plan, skulle kunna betraktas som en tung börda, men samtidigt betraktas som en viktig mediär för nödvändig personlig utveckling, framåtskridande och (i många fall) en elixirisk, till synes mirakelgörande livstörst (á la Kierkegaard!).

Ensamhet är ett svårt, hårt, omdebatterat ämne som kan drabba oss alla när vi minst anar det. Inte minst i form av kriser; som t.ex. när vi mister en nära vän, när någon närstående går bort, eller när ett långvarigt förhållande går i kras. Inte minst är ensamhet något som vi alla en vacker dag tvingas att tampas med, på ett mer eller mindre självvalt bevåg.
   Å ena sidan kan den vara väldigt näringsrik och riktningsgivande för våra livsambitioner (i stil med en "självuppfyllande profetia). De stunder då vi av egen vilja avser att "umgås med oss själva", t.ex. ägnar oss åt en uppfriskande promenad, en god bok, en mysig film eller en vacker musikupplevelse (alt. med sådana ingredienser som inger oss en skön "nära-livet"-känsla), kan den te sig mycket behaglig - ja, nästan i form av en fröjd.
   Å andra sidan yttrar sig dock avisidan bakom det hela under de stunder då vi, inte alltför sällan, blir utsatta för ensamhetens skoningslösa dråpslag och s.k. "kranka blekhet", som får oss att uppleva tillfällig maktlöshet i vår tillvaro (ofrivilligt plan). I denna stund - innan man förmår att se ljusskenet bakom korpsvarthetens horisont - är dess träskmarker ofta till synes ytterst svårgenomträngliga för människan.

I vidare bemärkelse skulle kampen med vår ofrivilliga ensamhet kunna ses som en slags hävstång till en naturlig  process och, inte sällan, en till synes vampyristisk, kampvilja att en gång för alla bemästra denna känsla, för att tillssist få tillfälle att växa och blomma ut som människor och individer... Något som vi tenderar att göra allra bäst under ögonblicket då vi främst, eller enbart, har oss själva som källa att tillgå. Då vi får möjlighet att rannsaka oss själva och våra livsmål angelägenheter och intresseriktningar i livet. Detta innebär naturligtvis inte att man bör låta bli att konsultera andra i sin ensamhet, för naturligtvis besitter alla vi människor ett outsläckligt socialt behov av att vara delaktig i någon form av samvaro, gemenskap och kommunikationssammanhang. Men till att börja är det viktigt att slå en s.k. "lystringssträng" till sin inre röst och, på ett djuplodande sätt reflektera över sitt väsen och verkligen gå till botten med vad som försiggår i ens mångbottnade upplevelsespektra. På detta sätt blir vi - på ett minst sagt genialiskt sett - stadda i ett personligt utvecklingsförlopp, samtidigt som vi erbjuds än sällsam möjlighet att fördjupa våra andliga-, vänskapsmässiga och, i vissa fall, kärlekbaserade relationer.

---

För ca. 4-6 år sedan, mellan våren 2007 och hösten 2009, arbetade jag mer intensivt än någonsin med med en s.k. "ensamhetsprolog" som rörde upp just detta ämne: fenomenet "ensamhet" och att vara ensam med sig själv. Ett fenomen som jag aktivt bearbetade under nämnda period, och som i många avseenden kan vara svår att gestalta på ett konkret, icke-figurativt plan. Detta innebar hursomhelst en kolossal upptäckarprocess å mina själsliga förrådskammares vägnar. Först då lyckades jag nämligen på allvar komma underfund med att människan i själva verket är ensam i sina tankar, sitt känsloliv och sitt upplevelsespektra. Något som, paradoxalt nog, utgör en viktig förutsättning för att vi människor ska kunna kommunicera med varandra och som utgör en av våra livs viktigaste läromästare... och hur fin vore inte tanken om att vi alla besitter en liten s.k. "ensamhetsguru" inom oss som, var vi än befinner oss, är benägen om att guida oss från den bottenlösaste avgrunden till den den högsta graden av andlig näring, själskapacitet, harmoni och livsentusiasm.

Och visst går det här att åberopa det bevingade slogan om att "Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halverad sorg."... eller "Det finns ett helvete - att vara ensam. Det finns ett himmelrike - att kunna vara det." ...eller, om möjligen, denna andlöst vackra godnattsångsliknande aforism i ljuvligt klingande tongångar: "En borde inte sova, när natten faller på! En borde se på stjärnorna... En borde vara två!" :-)

The Journey of my Life!

Vår allra första utomhuskonsert i Balboa Park utanför San Diego, intill The House of Sweden! :-)

För bara någon vecka sedan genomförde jag min livs största resa, någonsin. Jag befann mig då på resande fot i Los Angeles, San Diego, Karlifornien, Laguna Hills, Thousand Oaks, Hollywood och många fler megaspännande platser tillsammans på en turnéresa med musikalen och folklustspelet "Värmlänningarna" tillsammans med ett par medlemar från min kör, Högalids projektkör, som numera (sedan igår kväll) är omdöpt till Korinthiakören samt en mängd otroligt skickliga, fantastiskt bra skådespelare, solister och musiker. (Lång mening, I see...)
   Förutom två förhållandevis smärtfria föreställningar i Laguna Hills och Thousand Oaks höll, en klassisk svensk nationaldagskonsert utomhus i Balboa Park (San Diego) och en stämningsfull skandinavisk konsert i S:t Lutherskyrkan i Laguna Woods, fick vi uppleva en mängd magnifika roadtrips, highway-utflykter, svalkande vågskvalp, dundersköna högsommardagar, megatrevligt umgänge, supergoda måltider, välbehövlig semestershopping, avkoppling i swimmingpool-miljö och en mängd once-in-a-lifetime-upplevelser som det förmodligen skulle ta en hel dag att räkna upp.
   I stora drag innebar resan ett superhärligt, mycket händelserikt oh samtidigt strapatsrikt äventyr. Vid sidan av vårt något intensiva, fullspäckade turnéschema med relativt underprioriterad sömn och få utandningspauser, råkade jag dessvärre ut för en oväntad matförgiftning i Toronto, som innebar att jag fick åka ambulans till ett lassarett i London, men som tack och lov gick över efter ett halvt dygn.

---

Här nedan följer ett hastigt bildregn utav en av de tvivellöst bästa veckorna i mitt liv:

Vår promotion-flyer för Värmlänningarna!

Our swedish maypole! ;-)

Me goes Bondmora-tös, Stockholmsfrämmande och 1800-talskorist! ;*D

ANTICIPATOOOOOOORY... ;*))

WAIIIITINN' 2 BLOWWWWWW!!! ;*S

Vår replokal i Laguna Hills!

Samuelsons Chapel i Thousand Oaks, California!


And more 2 come! :-)

Premiärhelgen av Värmlänningarna, 18-19 maj!

Just nu befinner jag mig i ett helt obeskrivbart lyckorus och tillstånd av en oändlig glädje, tacksamhet och stolthet över att få ha varit med och medverkat i musikalen och folklustspelet Värmlänningarna. Är fortfarande otroligt imponerad av den mäktiga iscensättningen och alla helt fantastiska solist-, korist- och skådespelarinsatser och toppenskön glädje och gamman, då vi minsannemej inte sparde på krutet, utan alla glänste loss maximalt in their own right!
Här följer en bilduppdatering av helgens begivenheter, som vi kämpat för i veckor och månader!

                                                    ME GOOOOES "Påfågel-MO0D" ;*))

Glad och lycklig Stockholmstös på besök i 1800-talsvärmland.

Hela Värmlänningarna-gänget: goa och glada så det förslår! ;-) (Jag står längst till höger)

Glad och munter Värmlänningsbrud i sitt lystmäte! :)

...and more to come!

Den 4 juni, om ca 2 veckor, är det dags att bege sig till Los Angeles med hela produktionen och lyfta ett stycke godbitarna ur den svenska folksjälen. Vi kommer då att genomföra en relativt omfångsrik turné i olika stadsdelar. Längtar innerligt till dess!!! :-)

 

Connie Talbot!

Är det något som lyckats beröra mig på djupet under de sista dagarna så är det den här supersöta, fantastiska, underbara, toppenfina och kalasgoa tjejen... Connie Talbot! Hennes ljuva, glasklara stämma och genuina charm får en verkligen att rysa av välbehag och tårarna att rinna! ;'*)))