You'll never walk alone with yourself anymore, part II

Jag tänker mig nu, i och med all "ensamhetsdebatt" som förekommit i media under senaste tiden (och som gissningsvis fått allt högre utbredning i verkligheten på sistone), att det må ligga rätt i tiden vidareutveckla det spår jag tidigare var inne på, just detta om ensamhet. Som jag tidigare tagit upp så finns det åtminstone tre stycken övergripande karaktärsgestaltningar av ensamhet...
   Den ensamhetsform som jag främst tänkte rikta fokus på nu är den existentiella, delvis med utdrag ur en s.k. "ensamhetsprolog" som jag började utarbeta under våren 2007, och som senare har fått vidareutvecklas successivt.

Den existentiella ensamheten kan ofta på ett upplevelsemässigt plan kan vara försmäktande, outhärdligt,  ångestladdat, förödande, gastkramande och ibland ytterst kuslig. Aldrig är man så ensam när man saknar någon någon att krama om, ingen man kan dela sina innersta tankar med, ingen man känner sig förstådd och bekräftad av någon, när man plötsligt förlorar en mångårig vänskap (alternativt, när någon försvinner ur ens liv för att aldrig återvända), när en långvarig kärleksrelation plötsligt slår slint (för att senare, i många fall avdö och försvinna fullkomligt), eller - när ens nya kärlek inte är besvarad.
Helt enkelt handlar detta om ögonblick när man befinner sig i ett stort vägskäl i livet, och är i behov att återhämta sig (och kanske bearbeta sina eventuellt trauman) för att kunna få tillbaka hoppet och energi som gör att man kan börja omorientera sig i livet, stärkt av tidigare erfarenheter.

Många människor kan, å ena sidan, i sin bottenlösaste avgrundskänsla, känna sig fjärmade från den verkliga gemenskapskänslan, oavsett hur mycket stimulans de än får i vardagslivet. Åtminstone i de stunder då de utkämpar sin mest kolossala, nästintill halsbrytande, själsliga strid med sig själva i förhållande till den existentiella formen av ensamhet - omnämnd i mitt tidigare inlägg. Denna gestaltning av ensamhet skulle kunna liknas vid ett pyramidalt, högst anskrämligt kråkslott som skoningslöst invaderar ens tankeverksamhet och själsliv under de beckmörka, kolsvarta midnattstimmarna...

En kolossal islossning från ensamhetsupplevelsen sker dock när man väl kommer till det stadiet att man finner en andlig like, någon som förstår ens känslor och upplevelser, någon man kan prata ut med och någon som, gemensam med den andre i fråga, får en att känna genuin samhörighet. Sådant stärker ens välbefinnande och livslåga i hög grad, och kan ofta ha en genomgripande betygelse på ens entusiasm att fortsätta utvecklas framåt. En skuggsida med detta är, å andra sidan, när man nyligen berättat för någon precis hur man känner och upplever, utan att möta den önskvärda responsen tillbaka. Alternativt, när man får känslan av att prata med en orörbar panelvägg i hemmet. För att i verklig mening våga anförtro sina tankar och känslor till någon annan är trygghet och tillit inte minst viktiga grundkomponenter för ett andligt utbyte.

För att hänvisa till den schweiziske psykiatriken, psykologen och (stundom) mystikern Carl G. Jung - så kan det mycket möjligt föreligga ett slags arketypiskt "kollektivt medvetande", som gör att vi människor telepatiskt sett kan förstå varandra bättre och kommunicera mer flytande. Denna kommunikationsform kan i sin tur anses besitta en subversiv, ja nästintill revolutionerande kraft att spränga socialt och kulturellt konstruktivistiska barriärer som nationsgränser, språkgränser, åldersglapp, samtidigt som de på ett smidigt sätt kan sammanjämka olika viljor, åsikter och värderingar som dessförinnan befunnit sig på en skeppsbrottsliknande kollisionskurs. I många avseenden kan vi därmed uppleva att vi besitter en slags gemensam "folkande" - med hänvisning till självaste Hegel, som alltid talar samma universella språk.
   Något som gör dessa känslor extra universella är att de formas utifrån ett basprogram, där gemensamma känslor som glädje (välbehag, extas och eufori), intresse (iver, entusiasm och angelägenhet), rädsla (skräck och fruktan), förvåning (chock, förbryllning eller häpenhet), ilska (aggression och raseri), ledsnad (förtvivlan eller sorg), hat (avsmak och avsky), skam (vanmakt och förödmjukelse), understimulans (apati) eller överstimulans (en sådan som i många avseenden förmår att göra en sömnlös om nätterna). På detta sätt utgör vi alla stjärnstoff i ett högre s.k. universala.

Enligt den mytomspunne författarlegenden Franz Kafka - ofta omnämnd som ensamhetens diktare - har, som känt, gemenskapen sina demoner medan ensamheten har sina. Och inte helt omöjligt skulle dessa till synes helt väsenskilda fenomen kunna liknas vid två eggar av samma svärd. Vidare hävdade Kafka på ett mycket allegoriskt, färgrikt sätt att ensamheten kan liknas vid gestaltningen av huset, med dess vindar, källare och skrubbar för det undermedvetna.

Enligt den franske författaren och novellisten Marcel Proust har ensamhetskänslan den stora förmånen att man, för en gångs skull, slutar fly från sig själv, samtidigt som man medvetet väljer att ta tag i sina mänskliga brister och nå positiv utveckling.

Avslutningscitat (inom kategorin "existentiell ensamhet"):
"Den starkaste människan (urspr. "mannen") i världen är den som står mest ensam." - Henrik Ibsen

"Ensamhet är det tillstånd då vi inte vet vem som är motparten i vår dialog." - Hans Kudszus

"Den är aldrig ensam som är i goda tankars sällskap." - Sir Philip Sidney


Och, slutligen: Är inte denna lite gullig? ;-)

Fortsättning följer!