E N S A M H E T. Ett epitet som sannerligen får mångas sinnesmedvetanden att skallra. Och, inte minst: ett tveeggat, konturskarpt svärd med benägenhet att göra en fullkomligt blåslagen, uppgiven, modfälld, förtvivlad, tillintetgjord, resignerad, maktlös, ångestfylld... och kanske helt totalsplittrad.
I många av fallen grundar sig våra ensamhetskänslor i känslan av att inte bli verkligt sedd, bönhörd, uppmärksammad, bekräftad, respekterad och lyssnad på. Verklighetsexemplena på denna komplexa situation tycks vara ytterst oändliga medan undantagen borde vara ytterst få.
Ett levande dagsexempel på en ofrivillig, och högst obarmhärtig, ensamhetsform skulle kunna gestalta sig i den upplevelsemässigt hjälplösa och utelämnade situation som dagens gatu- och tunnelbanetiggare får utstå i sitt dagliga levebröd; som en konsekvens av att de utkämpar en till synes obestridlig fight mot dess SJÄLVKLARA rätt att kunna vara vid god vigör och hälsa och att efter bästa bevåg kunna ombesörja sitt levebröd. Istället blir de konstant sparkade, ifrånfrästa och illvilligt spottade på för att de gör vad de kan för att överhuvudtaget kunna få bostad och tak över huvudet. De befinner sig i en naturligt marginaliserad utgångsposition, då deras hemlandsregering har valt att underblåsa problemet och därmed INTE dra sitt strå till stacken för att hjälpa de människor som är allra mest exponerade åt sitt eget öde liksom väder och vind av allehanda slag.
Utöver detta väljer många människor dessutom instinktivt att totalt bortse från de bakomliggande ORSAKSFÖRKLARINGARNA till att tiggeriet ens förekommer. Så, därför lyder min säkerligen för många givna fråga: - Ska man inte vara solidarisk mot sina medmänniskor oavsett varifrån de kommer, vad de bär med sig i sitt erfarenhetsbagage eller vilka de ÄR??? Ytterst sällan händer det ju att människor bänkar sig framför Coop Forum i nersölade i några i grunden piffiga och eleganta kimono- eller punjabidressar för NÖJES skull, utan snarare eftersom de inte finner någon utväg. Följt med att det rådande samhällsklimatet hårdnar blir de skoningslöst sparkade på när de redan ligger ner i samhällets kallhamrade bottenskikt och som får dem att känna sig ännu mer ensamma, socialt utnötta och marginaliserade... Vad jag menar är att vi behöver vidta ÅTGÄRDER mot detta. Denna ensamhetsform anser jag vare sig bör eller skall vara beständig.
Sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-principen krackelerar härmed uppenbart i sömmarna då den utsiktslös bestämt sig för att klamra sig fast vid mantrat, liksom det nästintill orubbliga borgerlighets-axiomet om att man är sin egen lyckas svärdsmidare. Misslyckas man med att få bukt på sitt armod, drabbas man av psykisk eller mental ohälsa eller otillräcklighets- och mindervärdighetskänslor så är alltihop ens EGET fel... Känner man sig utanför och utstött i grundskolan för att ens föräldrar exempelvis inte har råd med läxhjälp eller de fräckaste märkeskläderna så är man misslyckande-debaclet personifierat, samtidigt som ens klasskompisar drar sig undan från en för att inte vilja kännas vid en, eller kanske klämma ur sig ett existensbekräftande "hej" ens en gång.
Jag är nämligen väldigt övertygad om att så fort människor som känner sig genuint sedda, uppmärksammade och bekräftade, reduceras risken avsevärt för att de senare i livet ska drabbas av ånger och rädsla, som en efterkonsekvens av att de känner sig personligen trampade på, förbisedda och överkörda. En stor utmaning bakom detta bygger på konsten att med sanningens ord kunna få människor att inse att vi alla är människor med unika egenskaper och lika värde. Den konsten är ingen omöjlighet!
Så länge det finns liv, finns det hopp! :) /Marcus Tullius Cicero
