You'll never walk alone with yourself anymore, part II

Jag tänker mig nu, i och med all "ensamhetsdebatt" som förekommit i media under senaste tiden (och som gissningsvis fått allt högre utbredning i verkligheten på sistone), att det må ligga rätt i tiden vidareutveckla det spår jag tidigare var inne på, just detta om ensamhet. Som jag tidigare tagit upp så finns det åtminstone tre stycken övergripande karaktärsgestaltningar av ensamhet...
   Den ensamhetsform som jag främst tänkte rikta fokus på nu är den existentiella, delvis med utdrag ur en s.k. "ensamhetsprolog" som jag började utarbeta under våren 2007, och som senare har fått vidareutvecklas successivt.

Den existentiella ensamheten kan ofta på ett upplevelsemässigt plan kan vara försmäktande, outhärdligt,  ångestladdat, förödande, gastkramande och ibland ytterst kuslig. Aldrig är man så ensam när man saknar någon någon att krama om, ingen man kan dela sina innersta tankar med, ingen man känner sig förstådd och bekräftad av någon, när man plötsligt förlorar en mångårig vänskap (alternativt, när någon försvinner ur ens liv för att aldrig återvända), när en långvarig kärleksrelation plötsligt slår slint (för att senare, i många fall avdö och försvinna fullkomligt), eller - när ens nya kärlek inte är besvarad.
Helt enkelt handlar detta om ögonblick när man befinner sig i ett stort vägskäl i livet, och är i behov att återhämta sig (och kanske bearbeta sina eventuellt trauman) för att kunna få tillbaka hoppet och energi som gör att man kan börja omorientera sig i livet, stärkt av tidigare erfarenheter.

Många människor kan, å ena sidan, i sin bottenlösaste avgrundskänsla, känna sig fjärmade från den verkliga gemenskapskänslan, oavsett hur mycket stimulans de än får i vardagslivet. Åtminstone i de stunder då de utkämpar sin mest kolossala, nästintill halsbrytande, själsliga strid med sig själva i förhållande till den existentiella formen av ensamhet - omnämnd i mitt tidigare inlägg. Denna gestaltning av ensamhet skulle kunna liknas vid ett pyramidalt, högst anskrämligt kråkslott som skoningslöst invaderar ens tankeverksamhet och själsliv under de beckmörka, kolsvarta midnattstimmarna...

En kolossal islossning från ensamhetsupplevelsen sker dock när man väl kommer till det stadiet att man finner en andlig like, någon som förstår ens känslor och upplevelser, någon man kan prata ut med och någon som, gemensam med den andre i fråga, får en att känna genuin samhörighet. Sådant stärker ens välbefinnande och livslåga i hög grad, och kan ofta ha en genomgripande betygelse på ens entusiasm att fortsätta utvecklas framåt. En skuggsida med detta är, å andra sidan, när man nyligen berättat för någon precis hur man känner och upplever, utan att möta den önskvärda responsen tillbaka. Alternativt, när man får känslan av att prata med en orörbar panelvägg i hemmet. För att i verklig mening våga anförtro sina tankar och känslor till någon annan är trygghet och tillit inte minst viktiga grundkomponenter för ett andligt utbyte.

För att hänvisa till den schweiziske psykiatriken, psykologen och (stundom) mystikern Carl G. Jung - så kan det mycket möjligt föreligga ett slags arketypiskt "kollektivt medvetande", som gör att vi människor telepatiskt sett kan förstå varandra bättre och kommunicera mer flytande. Denna kommunikationsform kan i sin tur anses besitta en subversiv, ja nästintill revolutionerande kraft att spränga socialt och kulturellt konstruktivistiska barriärer som nationsgränser, språkgränser, åldersglapp, samtidigt som de på ett smidigt sätt kan sammanjämka olika viljor, åsikter och värderingar som dessförinnan befunnit sig på en skeppsbrottsliknande kollisionskurs. I många avseenden kan vi därmed uppleva att vi besitter en slags gemensam "folkande" - med hänvisning till självaste Hegel, som alltid talar samma universella språk.
   Något som gör dessa känslor extra universella är att de formas utifrån ett basprogram, där gemensamma känslor som glädje (välbehag, extas och eufori), intresse (iver, entusiasm och angelägenhet), rädsla (skräck och fruktan), förvåning (chock, förbryllning eller häpenhet), ilska (aggression och raseri), ledsnad (förtvivlan eller sorg), hat (avsmak och avsky), skam (vanmakt och förödmjukelse), understimulans (apati) eller överstimulans (en sådan som i många avseenden förmår att göra en sömnlös om nätterna). På detta sätt utgör vi alla stjärnstoff i ett högre s.k. universala.

Enligt den mytomspunne författarlegenden Franz Kafka - ofta omnämnd som ensamhetens diktare - har, som känt, gemenskapen sina demoner medan ensamheten har sina. Och inte helt omöjligt skulle dessa till synes helt väsenskilda fenomen kunna liknas vid två eggar av samma svärd. Vidare hävdade Kafka på ett mycket allegoriskt, färgrikt sätt att ensamheten kan liknas vid gestaltningen av huset, med dess vindar, källare och skrubbar för det undermedvetna.

Enligt den franske författaren och novellisten Marcel Proust har ensamhetskänslan den stora förmånen att man, för en gångs skull, slutar fly från sig själv, samtidigt som man medvetet väljer att ta tag i sina mänskliga brister och nå positiv utveckling.

Avslutningscitat (inom kategorin "existentiell ensamhet"):
"Den starkaste människan (urspr. "mannen") i världen är den som står mest ensam." - Henrik Ibsen

"Ensamhet är det tillstånd då vi inte vet vem som är motparten i vår dialog." - Hans Kudszus

"Den är aldrig ensam som är i goda tankars sällskap." - Sir Philip Sidney


Och, slutligen: Är inte denna lite gullig? ;-)

Fortsättning följer!

You'll never walk alone with yourself... :-)

Är inte denna en god personifikation av den stämningsfullt, skönt godnattsångs-vaggande ljuvligheten själv... eller, närmare bestämt: en mycket fin manifestation av hela tillvarons väsende? :-)

"Blessed are those who do not fear solitude, who are not afraid of their own company, who are not always desperately seeking for something to do, something to amuse themselves with, something to judge." //Paulo Coelho

Ursprungligen, på originalspråk:

"Benitos sean aquellos que no temen la soledad. Que no se asustan con la propia compañia, que no se desperan en busca de algo con lo que ocuparse y divertirse o lo que juzgar."

Under livets gång har jag fått lära mig att det finns åtminstone tre stycken vanligt förekommande former av ensamhet: den frivilliga/självvalda, den ofrivilliga samt den existentiella.
   Den första formen brukar oftast vara trivsam och behaglig, medan den andra, däremot, definitivt måste vara den mest svåruthärdliga. Den tredje formen, på ett psykologiskt plan, skulle kunna betraktas som en tung börda, men samtidigt betraktas som en viktig mediär för nödvändig personlig utveckling, framåtskridande och (i många fall) en elixirisk, till synes mirakelgörande livstörst (á la Kierkegaard!).

Ensamhet är ett svårt, hårt, omdebatterat ämne som kan drabba oss alla när vi minst anar det. Inte minst i form av kriser; som t.ex. när vi mister en nära vän, när någon närstående går bort, eller när ett långvarigt förhållande går i kras. Inte minst är ensamhet något som vi alla en vacker dag tvingas att tampas med, på ett mer eller mindre självvalt bevåg.
   Å ena sidan kan den vara väldigt näringsrik och riktningsgivande för våra livsambitioner (i stil med en "självuppfyllande profetia). De stunder då vi av egen vilja avser att "umgås med oss själva", t.ex. ägnar oss åt en uppfriskande promenad, en god bok, en mysig film eller en vacker musikupplevelse (alt. med sådana ingredienser som inger oss en skön "nära-livet"-känsla), kan den te sig mycket behaglig - ja, nästan i form av en fröjd.
   Å andra sidan yttrar sig dock avisidan bakom det hela under de stunder då vi, inte alltför sällan, blir utsatta för ensamhetens skoningslösa dråpslag och s.k. "kranka blekhet", som får oss att uppleva tillfällig maktlöshet i vår tillvaro (ofrivilligt plan). I denna stund - innan man förmår att se ljusskenet bakom korpsvarthetens horisont - är dess träskmarker ofta till synes ytterst svårgenomträngliga för människan.

I vidare bemärkelse skulle kampen med vår ofrivilliga ensamhet kunna ses som en slags hävstång till en naturlig  process och, inte sällan, en till synes vampyristisk, kampvilja att en gång för alla bemästra denna känsla, för att tillssist få tillfälle att växa och blomma ut som människor och individer... Något som vi tenderar att göra allra bäst under ögonblicket då vi främst, eller enbart, har oss själva som källa att tillgå. Då vi får möjlighet att rannsaka oss själva och våra livsmål angelägenheter och intresseriktningar i livet. Detta innebär naturligtvis inte att man bör låta bli att konsultera andra i sin ensamhet, för naturligtvis besitter alla vi människor ett outsläckligt socialt behov av att vara delaktig i någon form av samvaro, gemenskap och kommunikationssammanhang. Men till att börja är det viktigt att slå en s.k. "lystringssträng" till sin inre röst och, på ett djuplodande sätt reflektera över sitt väsen och verkligen gå till botten med vad som försiggår i ens mångbottnade upplevelsespektra. På detta sätt blir vi - på ett minst sagt genialiskt sett - stadda i ett personligt utvecklingsförlopp, samtidigt som vi erbjuds än sällsam möjlighet att fördjupa våra andliga-, vänskapsmässiga och, i vissa fall, kärlekbaserade relationer.

---

För ca. 4-6 år sedan, mellan våren 2007 och hösten 2009, arbetade jag mer intensivt än någonsin med med en s.k. "ensamhetsprolog" som rörde upp just detta ämne: fenomenet "ensamhet" och att vara ensam med sig själv. Ett fenomen som jag aktivt bearbetade under nämnda period, och som i många avseenden kan vara svår att gestalta på ett konkret, icke-figurativt plan. Detta innebar hursomhelst en kolossal upptäckarprocess å mina själsliga förrådskammares vägnar. Först då lyckades jag nämligen på allvar komma underfund med att människan i själva verket är ensam i sina tankar, sitt känsloliv och sitt upplevelsespektra. Något som, paradoxalt nog, utgör en viktig förutsättning för att vi människor ska kunna kommunicera med varandra och som utgör en av våra livs viktigaste läromästare... och hur fin vore inte tanken om att vi alla besitter en liten s.k. "ensamhetsguru" inom oss som, var vi än befinner oss, är benägen om att guida oss från den bottenlösaste avgrunden till den den högsta graden av andlig näring, själskapacitet, harmoni och livsentusiasm.

Och visst går det här att åberopa det bevingade slogan om att "Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halverad sorg."... eller "Det finns ett helvete - att vara ensam. Det finns ett himmelrike - att kunna vara det." ...eller, om möjligen, denna andlöst vackra godnattsångsliknande aforism i ljuvligt klingande tongångar: "En borde inte sova, när natten faller på! En borde se på stjärnorna... En borde vara två!" :-)