"Blessed are those who do not fear solitude, who are not afraid of their own company, who are not always desperately seeking for something to do, something to amuse themselves with, something to judge." //Paulo Coelho
Ursprungligen, på originalspråk:
"Benitos sean aquellos que no temen la soledad. Que no se asustan con la propia compañia, que no se desperan en busca de algo con lo que ocuparse y divertirse o lo que juzgar."
Under livets gång har jag fått lära mig att det finns åtminstone tre stycken vanligt förekommande former av ensamhet: den frivilliga/självvalda, den ofrivilliga samt den existentiella.
Den första formen brukar oftast vara trivsam och behaglig, medan den andra, däremot, definitivt måste vara den mest svåruthärdliga. Den tredje formen, på ett psykologiskt plan, skulle kunna betraktas som en tung börda, men samtidigt betraktas som en viktig mediär för nödvändig personlig utveckling, framåtskridande och (i många fall) en elixirisk, till synes mirakelgörande livstörst (á la Kierkegaard!).
Ensamhet är ett svårt, hårt, omdebatterat ämne som kan drabba oss alla när vi minst anar det. Inte minst i form av kriser; som t.ex. när vi mister en nära vän, när någon närstående går bort, eller när ett långvarigt förhållande går i kras. Inte minst är ensamhet något som vi alla en vacker dag tvingas att tampas med, på ett mer eller mindre självvalt bevåg.
Å ena sidan kan den vara väldigt näringsrik och riktningsgivande för våra livsambitioner (i stil med en "självuppfyllande profetia). De stunder då vi av egen vilja avser att "umgås med oss själva", t.ex. ägnar oss åt en uppfriskande promenad, en god bok, en mysig film eller en vacker musikupplevelse (alt. med sådana ingredienser som inger oss en skön "nära-livet"-känsla), kan den te sig mycket behaglig - ja, nästan i form av en fröjd.
Å andra sidan yttrar sig dock avisidan bakom det hela under de stunder då vi, inte alltför sällan, blir utsatta för ensamhetens skoningslösa dråpslag och s.k. "kranka blekhet", som får oss att uppleva tillfällig maktlöshet i vår tillvaro (ofrivilligt plan). I denna stund - innan man förmår att se ljusskenet bakom korpsvarthetens horisont - är dess träskmarker ofta till synes ytterst svårgenomträngliga för människan.
I vidare bemärkelse skulle kampen med vår ofrivilliga ensamhet kunna ses som en slags hävstång till en naturlig process och, inte sällan, en till synes vampyristisk, kampvilja att en gång för alla bemästra denna känsla, för att tillssist få tillfälle att växa och blomma ut som människor och individer... Något som vi tenderar att göra allra bäst under ögonblicket då vi främst, eller enbart, har oss själva som källa att tillgå. Då vi får möjlighet att rannsaka oss själva och våra livsmål angelägenheter och intresseriktningar i livet. Detta innebär naturligtvis inte att man bör låta bli att konsultera andra i sin ensamhet, för naturligtvis besitter alla vi människor ett outsläckligt socialt behov av att vara delaktig i någon form av samvaro, gemenskap och kommunikationssammanhang. Men till att börja är det viktigt att slå en s.k. "lystringssträng" till sin inre röst och, på ett djuplodande sätt reflektera över sitt väsen och verkligen gå till botten med vad som försiggår i ens mångbottnade upplevelsespektra. På detta sätt blir vi - på ett minst sagt genialiskt sett - stadda i ett personligt utvecklingsförlopp, samtidigt som vi erbjuds än sällsam möjlighet att fördjupa våra andliga-, vänskapsmässiga och, i vissa fall, kärlekbaserade relationer.
---
För ca. 4-6 år sedan, mellan våren 2007 och hösten 2009, arbetade jag mer intensivt än någonsin med med en s.k. "ensamhetsprolog" som rörde upp just detta ämne: fenomenet "ensamhet" och att vara ensam med sig själv. Ett fenomen som jag aktivt bearbetade under nämnda period, och som i många avseenden kan vara svår att gestalta på ett konkret, icke-figurativt plan. Detta innebar hursomhelst en kolossal upptäckarprocess å mina själsliga förrådskammares vägnar. Först då lyckades jag nämligen på allvar komma underfund med att människan i själva verket är ensam i sina tankar, sitt känsloliv och sitt upplevelsespektra. Något som, paradoxalt nog, utgör en viktig förutsättning för att vi människor ska kunna kommunicera med varandra och som utgör en av våra livs viktigaste läromästare... och hur fin vore inte tanken om att vi alla besitter en liten s.k. "ensamhetsguru" inom oss som, var vi än befinner oss, är benägen om att guida oss från den bottenlösaste avgrunden till den den högsta graden av andlig näring, själskapacitet, harmoni och livsentusiasm.
Och visst går det här att åberopa det bevingade slogan om att "Delad glädje är dubbel glädje. Delad sorg är halverad sorg."... eller "Det finns ett helvete - att vara ensam. Det finns ett himmelrike - att kunna vara det." ...eller, om möjligen, denna andlöst vackra godnattsångsliknande aforism i ljuvligt klingande tongångar: "En borde inte sova, när natten faller på! En borde se på stjärnorna... En borde vara två!" :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar